Efter fredagens talrika gitarronanier sparkade lördagen i gång med LOK.
-Vi är LOK från Göteborg. Klockan är två på eftermiddan, men skit samma, sade Martin Westerstrand innan årets stora rockgenombrott på hemmaplan drog i gång.
Ingenting kan vara så tjatigt som gammaldags rock'n'roll - även backstage finns en gitarrförstärkare som sprider gitarriff dygnet runt! - så en grupp som LOK är dubbelt välkommen i ett sammanhang som detta.
Rage Against The Machine på svenska med så tunga riff i bakgrunden känns helrätt.
Musikaliskt har de trots sin ålder - det var mest den unga delen av publiken som var intresserad - en fullvuxen uppfattning om hur man arrangerar musik så effektfullt som möjligt.
Inte minst klarar de att använda pauser för att varje refräng ska dras i gång så kraftfullt som möjligt.
Att Metallica och Van Halen gjort Budgie-covers blev begripligt efter denna återförena trios unika spelning på lördagseftermiddagen.
Så här enkelt och taktfast bör rock'n'roll spelas. Samtidigt som låtarna är fulla av finesser och en stor portion känsla.
Captain Beyond utmärkte sig på den tiden det begav sig för ett tredimensionellt omslag. Och för att gruppens förste sångare hette Rod Evans f d Deep Purple.
-We're back! ropade de till den halvintresserade eftermiddagspubliken som mer tycktes njuta av att sitta ner på en allt torrare gräsmatta än av gruppens välspelade men mycket spretiga musik.
U.D.O. med Udo Dirkschneider i spetsen drog i gång med gamla Accapt-låten Metal Heart.
Kul att höra dödsmetallarnas farfar skrika sig igenom gamla favoriter. Men inte lika kul var ljudet och det ihopplockade bandet.
Då är Ronnie James Dio ett riktigt proffs vid en jämförelse.
Men han skulle nog inte hinna stanna för att lyssna på Deep Purple.
-Men jag ska försöka få Roger Golver att producera Elf-albumet. Om han inte är för dyr, sade Ronnie till pressen en stund innan konserten.
En riktigt härlig konsert. En av festivalens höjdpunkter faktiskt.
En stor röst i en liten man och ett antal bra sololåtar och några Rainbow-klassiker var precis vad publiken ville ha.
-Long live rock'n'roll!
När det låter så här är man beredd att hålla med rakt av.
När David Lee Roth hoppar in och fjantar sig på scen breder känslokylan ut sig igen.
Han poserar, musikerna poserar och allting känns som showbusiness av tommaste amerikanskt slag.
Skulle Deep Purple kunna rädda kvällen?
Ja, inte bara kvällen - utan hela festivalen!
Gillan, Paice, Lord, Glover och "unge" Morse på gitarr - han är 45 år - bjöd på en show mitt i natten som fick alla annan festivalmusik att blekna.
Plötsligt försvann alla supersnabba gitarrsolon från de bägge dagarna ur minnet.
För när Deep Purple börjar improvisera i låtarna känns det med ens meningsfullt.
Steve Morse har fått allt större utrymme och är nu en gitarrist som fört tillbaka Deep Purple till den allra översta världsklassen.

Fredagen den 11 juni 1999