1999-08-14

Argsinta LOK hittade hem

Riddarholmsscenen: LOK

LOK är så arga att de nästan tar kål på sig själva och man undrar hur en sådan
aggression kan rymmas i en så liten man som Martin Westerstrand. Han ser ut som
en liten vätte där han skuttar runt på scenen i en XXL tröja och nästan verkar
vilja hoppa sönder scengolvet.
Det är kul att ett band som LOK kommer fram och visar att man kan göra den
sortens musik på svenska, men på Riddarholmsscenen i går hade de kunnat sjunga
på vilket språk som helst. Jag var en av de som uppskattade deras album
Blästrad, Naken och Skitsur men i går kväll hade de en fiende som ständigt
hindrade dem från att nå den klassen - ljudet. Det är alltid risken när man
spelar på en utomhusscen, men stundtals var det rent av katastrofalt.
Det låter som en halvkass stereo i lägenheten under som spelar på trasiga
högtalare med all ''mute'' stereon kan uppbåda. Gitarren kunde i de värsta
stunderna bytts ut mot en transistorradio, och Martins sång verkar gå genom en
rad kompressorer innan den når ut mot publiken. LOK blir som en del med
Riddarfjärden, ljudet böljar fram och tillbaka, upp och ned, likt vågorna ute på
vattnet bakom dem. Ibland sugs de bakåt ända till Västerbron, och i nästa
sekund dras de ner i djupet.
Men när det så är dags för hiten LOK står när de andra faller spelar inget av
det där någon roll - då förvandlas massan framför scenen till en enda enhet,
likt en stor gungande amöba med hundratals små tentakler som sträcker sig mot
scenen, och LOK är ändå hemma.


Av: Eric Fallander