2000-06-02

Singlarna väcker jubel


Betyg: 3 / 5

Paradnummer som håller
Vem? Lok.
Var? Sticky Fingers, Göteborg, matinéspelning och turnépremiär.
Publik? Kvällens första spelning drog knappt 200 personer.
Premiärnerver? Jodå. Mummel och nervösa blickar mellan bandmedlemmarna.
Högst jubel! Refrängen i Lok står när de andra faller.
Ta bort! Den alltför långa pausen före extranumren.

Att en spelning börjar med ett "eehm" bådar inte gott. Och Lok var inte sitt
vanliga jag, inte den väloljade maskin som kaxigt krossade allt i sin väg live förra året.
Göteborgarna är inte längre lika hypade, på gott och ont, och alla som sett dem
spela vet att de inte är någon dagslända. Gruppen slipper bevisbördan, och
kanske får det dem att släppa efter. Musiken svänger, men kvartetten är något
ofokuserad, glädjen är inte lika markant och energin inte lika påtaglig.
Knappt en timme spelar de, låtar från Naken, blästrad och skitsur och årets Sunk500.
Singlarna får publiken att jubla mest (efteråt hör jag en pappa säga att det
övriga materialet var för brötigt) och när publiken sjunger med i Skrubbsår ler
basisten Daniel Cordero brett. Även om allt inte är på topp fungerar det.
Sångaren Martin Westerstrand, i kortärmad, ljusblå polisskjorta, flummar iväg i
mellansnacket, men ibland träffar han rätt. Som i inlägget om Annele på
skivbolaget, vars pappa på typ 57 år har skaffat en ny tjej som var 24 år,
vilket 30-åriga Annele inte gillar. Och tjejen kom från Murmansk, så Annele
kallar henne bedragaren från Murmansk. Och när Westerstrand frågar hur många som
spelar i band, och några stycken räcker upp handen, och han i stället frågar
hur många som vill spela i band, och de flesta skriker ja och väntar på ett gott
råd visar sig kaxigheten. "Varför gör ni inte det då?" Ett bra råd.
Lok hamnade oväntat på Tracks och Voxpop och blev favoriter bland yngre lyssnare.
Därför är en matinéspelning utan åldersgräns ett vällovligt initiativ. Några
småkillar sitter på bardisken och tittar, en mamma stoppar öronproppar i sonens
öron. Åskådarna längst fram öser på bra, men när det är dags för extranummer
märks det att publiken är konsertovan. Det blir skrämmande tyst i ett par
sekunder innan ropen på en gång till kommer igång, och sedan blir det tyst igen.
Från bakre delen av lokalen hörs någon i Lok ropa "Vi kan köra en låt till om
ni vill". Och fortfarande är det Lok står när de andra faller som är bandets
paradnummer. Signaturmelodin som förenar hårdrocken med hiphopens skrytsamhet -
och bevisar att Lok kan mer än så här.

Av: Bella Stenberg