Rallypack är på allvar

- Det är klart det är för att man blivit lite äldre. Men det smärtar ändå när man kommer på sig själv med att gilla sådant man hatade innan, säger Martin Westerstrand.
Det är en solig dag och de fyra Rallypack-killarna trängs i replokalen i Gårda. Låtarna till Göteborgskalaset måste sitta - och även om det skämtas och dricks lite ur en flaska med veckogammalt rödvin så finns det en sak de alla tar på största allvar: Musiken.
- Vi har en plan som vi har hållit oss till från början, säger trummisen Paolo Lira.
- Det hade varit skitlätt för oss att få ett skivkontrakt, men vi har väntat med det. Vi tar det i vår egen takt, fyller Martin Westerstrand i.
Kaxiga ord, kanske. Men när det kommer från sångaren i Grammisbelönade bandet Lok, som tillsammans med basisten Daniel Cordero utgör ena halvan av Rallypack, finns det tyngd bakom dem. Bandet trädde ut i rampljuset i våras efter att ha funnits i det fördolda sedan Lok splittrades 2002 och har enligt medlemmarna redan fått flera erbjudanden från bolag. Men man vill "ta det lite lugnt och vänta på något som känns rätt" och är inte främmande för att släppa sin debutskiva själva.
- Det ser annorlunda ut nu än det gjorde för fyra-fem år sedan. Det är lättare att göra saker själva. Vi släpper ju vår singel själva den 18 augusti och det kan mycket väl bli så att vi släpper nästa singel och vår platta i oktober-november själva också, säger Martin Westerstrand.
Skivan har just nu arbetsnamnet Sod of God! We believe in our rockband men hette tidigare Sometimes I hate things I like in front of everyone else. En något kryptisk etikett på Rallypacks hårda nu-metaldoftande musik med cello, kanske. Men historien om hur Martin Westerstrand en dag hörde en låt med Broder Daniel - ett band han tidigare inte gillade särskilt mycket - på radion och kom på att han faktiskt tyckte det var bra, förklarar en del.
- En annan grej är ju Morrissey som man tydligen måste gilla och som jag aldrig har tyckt om. Jag lyssnade på hans nyaste skiva och insåg att han är en jävla bra textförfattare! säger Martin Westerstrand.
- Inledningsraderna i First in the gang to die är helt lysande. Inte alls bra egentligen - och så lyckas han blåsa hela kreddvärlden så att de tycker det är bra i alla fall!
- Jag gillar ju Toto, men det har jag ju i och för sig alltid gjort, säger cellisten Max Flövik helt plötsligt och får oväntat medhåll av Paolo Lira.
- Jag har alltid gillat Toto. Men jag struntade tidigt i vad man får tycka om och insåg att Max Martin är helt lysande, till exempel.
Hela gänget skrattar och Martin tar en klunk till av det veckogamla vinet.
- När jag var liten slängde jag ut alla min systers skivor med David Bowie och Depeche Mode. Singlarna med litet hål flög bäst. Men nu inser jag att mycket av det där var bra. Man börjar nog bli gammal ..., säger Daniel Cordero tankfullt innan han reser sig och dundrar igång basen i nya låten La samba mei.
Slutskämtat. Nu är det 140 knyck och en fläckfri Kalas-spelning som gäller för Rallypack.
- Allt vi har gjort innan har bara varit en repetition. Det här är på riktigt, sammanfattar Martin Westerstrand.