I
en intervju häromdagen hävdade Loks sångare Martin Westerstrand att
gruppens nya skiva Ut ur diskot och in i verkligheten är en av de bästa
hårdrocksskivor som gjorts på svenska. Det kanske stämmer till viss
del.
Rent musikaliskt är plattan inte dum. Per Sunding (från Eggstone) har
varit producent och han har karvat fram fram kärnan i Göteborgsbandets
hardcore.
Respekt till Martin Westerstrand och hans polare för att de sjunger på
svenska men å andra sidan är texterna mitt stora problem med Lok. För
någon månad sedan såg jag Mobbade Barn Med Automatvapen på Musikens
Hus, ett band som vill chockera, som ibland går över gränsen och blir
pubertala och fjantiga, men Organism 12 och PST/Q är lekfulla och har
ett driv i texterna som fungerar. Begåvade ordmaskiner helt enkelt.
Låtarna på Ut ur diskot har några träffande formuleringar, men det
känns som texterna är skrivna i fyllan utan någon som helst eftertanke
eller självcensur. Dagisnivå. Kom igen, skriv bättre texter, det ska
väl inte vara så svårt. En annan sak som gör att jag inte kan ta Lok på
allvar är att de
är så arga och hatar allt och vill slåss och pissa på folk att det blir
ihåligt. Tomma ord. Det känns som poser, inget annat, visst, det hör
till genren, vi-mot-dem, alla andra fattar ingenting. Men kanalisera
ilskan mot någonting, det är hat och agg mot en oförstående massa utan
ansikte. Ja,
förutom vakter på Nivå som Westerstrand tydligen inte gillar.
Nu kanske jag överanalyserar. Och jag är väl knappast bandets målgrupp.
Av de drygt 200 som såg första konserten på hemmaplan efter nya skivan
var 99 procent tonåringar. Många stagedivade och hade säkert en kul
kväll. Lok är bäst som liveband när de är allra hårdast, med manglande
gitarrer och stenhårda trummor. Första halvan hade sina ljuspunkter.
Men låtarna som är modellerade
efter Rage Against The Machine blir sega. Lok borde vara mindre macho,
försöka återskapa skivans dynamik ännu mer live, och - inte minst -
fila på texterna.
Ett helt okej liveband i genren. Men med trovärdighetsproblem.
