2000-06-02

LOK är bra - i tre låtar

GÖTEBORG. En inspirerande live-upplevelse. I tre låtar. Sen tar bristen på
variation ut sin rätt och LOK spårar ur.

++ LOK
Plats: Matinéföreställning på Sticky Fingers, Göteborg.
Publik: Drygt 200.
Längd: 1 timme.
Bäst: Sångaren Martin Westerstrand har viss pondus.
Sämst: Bristen på dynamik och variation.

Jag är, som vana läsare av de här sidorna vet, inte särskilt förtjust i den
moderna rapmetal-variant Göteborgsynglingarna i LOK står för. Ofta upplever jag
den som både vulgär och effektsökande i all sin skräniga storvulenhet.
Det hindrar inte att jag kan uppskatta ett väl genomfört liveframträdande - det
kan jag med alla, oavsett genre - och som sagt: Initialt applåderar jag.
LOK gör det de gör med patos och kraft och obändig vilja. Särskilt sångaren,
Martin Westerstrand, imponerar. Han har verkligen förmågan att hamra in sitt
indignerade budskap. Men det är en attraktionskraft med kort livslängd.
Redan efter ett par låtar börjar musiken kännas enahanda och i halvtid har
allting geggat ihop i en ogenomtränglig gröt av brötiga, aggressiva riff.
Det är exakt samma tonläge hela tiden. Samma stämningar. Ja, samma låt...
Så "ska" det kanske vara i den här världen. Det gör det i så fall inte roligare.
Jag menar inte att LOK måste fylla repertoaren med Whitney Houston-ballader.
Det räcker att de skriver låtar med lite mer profil och udd. Med en handfull
sådana skulle de bryta sönder den rätt själsdödande jämntjockheten.

Av: Per Bjurman