Information: Eftersom Aftonbladet är en sådan skitsida nu med sitt jättebraiga "PLUS" system
som gör allting såååå mycket bättre genom att ta bort en massa funktioner om man inte betalar dem pengar..
Så har jag lagt deras LOK recension här i enbart text utan deras reklam osv. Dem kan brinna i helvetet.

LOK
Ut ur diskot och in i verkligheten

Metal (Stockholm Records/ Universal)

Det skenande LOK:et från Göteborg är tillbaka. Vi har redan hört kaxiga singeln ”Sug min” (som förresten kommer att bli fantastisk att få höra som allsångslåt live). ”Ut ur diskot och in i verkligheten” smäcker till med elva ilsket grymtande spår i samma stil. Precis som på de tidigare ”Naken blästrad och skitsur” och ”Sunk 500” är det våldsamt vevande slag av aggressioner som ges utlopp i slammer och vrål. Men det är ilska som tänkvärd underhållning snarare än blint raseri.
Tidigare var det främst genom de raffinerade texterna man märkte att LOK var mer än ett skenande expresståg som körde över allt i sin väg. Fortfarande är just texterna det som känns intressantast med LOK, men nytt för denna platta är att musiken blivit än mer varierad och nästan kan stå för sig själv i vissa låtar, som det coola stoner-svänget i ”Pyromandåd i ponnyslakteriet” eller det krossande thrashriffandet i ”Ta stryk”. De kör till och med lite tvåtaktsmangel i black metal-stil i ”Håll käften”. I likhet med LOK:s tidigare plattor bjuder även den här på råmaterial som framtida språkforskare och historiker begärligt kommer att kasta sig över. Texterna bubblar och kokar av infall, åsikter och ord som nästan snubblar över varandra i sin iver att nå fram. De tål att läsas för sig, men som riktiga rocktexter får de liv först när de kombineras med skoningslösa gitarriff och virvlar av trumrytmer. Rim, slang, svärord och svåra ord – alltihop mixas samman och blir en hypnotisk häxbrygd när man koncentrerar sig och tar in alla ingredienser på en gång. Associationerna är halsbrytande. De ljudhärmande orden i ”Tafftamanabag” växer ihop med musiken och får svänget att kännas dubbelt så mycket. Martin Westerstrand har som tidigare skrivit merparten av texterna, men här samsas han om utrymmet med trummisen Johan Reivén. Ändå är det Martin Westerstrands texter man minns, de lyckas vara förbannade och utpekande utan att bli övertydliga. Som bakgrundskuliss eller stämningsmusik gör sig LOK inte alls. Då blir det bara missljud och grus i maskineriet. Man måste ställa in sig på rätt våglängd och inte släppa uppmärksamheten. Slappnar man av kan man räkna med att bli fälld bakifrån av en ”Scudmissil (den lede fi)”.

Johanna Strömqvist
Publicerad: 2002-04-26